Förnekelse och motvilja har varit mina mest framträdande känslor gentemot den flod av digitala interaktioner jag står mitt i, och aldrig kommer kunna kliva ur. Här och nu, det verkliga levande livet, är det jag vill vara i. Så inser jag att hela mitt jag är så sammanflätat med digitala verktyg och kommunikationen genom dem att mitt förhållningssätt är… naivt. Naturligtvis under inflytande av tankar som: tillbaka till naturen, ett ursprungligt romantiserat tillstånd, nära livskraften, den flödande kreativiteten.
Två av de mest dominerande skeendena i vår tid är digitaliseringen och förlusten av biologisk mångfald. Samhället är berett på att satsa enorma resurser på digitalisering, informationsinnehållet i våra digitala moln ökar ohämmat. Men vad händer samtidigt bakom ryggen på oss när vi uppslukas av den nya tekniken? Den biologiska mångfalden minskar i allt snabbare takt över hela världen. Djur- och växtlivet hotas av föroreningar, bekämpningsmedel, skogsavverkning, utfiskning och klimatförändringar som rubbar känsliga ekosystem.
Jag har låtit mig förföras, medvetet klivit in i fiendens hus, gläntat på några dörrar och gjort mig hemmastadd. Inser att när jag skriver det här, gör jag det inte som då jag skrev gymnasiets analoga uppsatser med en förberedd disposition, utan i ett flöde där jag enkelt ändrar formuleringar och stycken. Byter typsnitt, men det känns aldrig på samma sätt som att läsa min egen handstil. Jag vet inte hur erfarenheten förändrar mig, men jag har börjat drömma digitala drömmar.
