HÅKAN SANCHIS & ANNA JOHANSEN – Moaier till ”The last tree”

Skulpturerna till The Last Tree är två sex meter höga moaier, eller med vardagliga ord ”Påskhuvuden” som ställts upp i samband med filmen The Last Tree som berör ekologiska skuldens dag och klimatkrisen.

Manus och regissering är skapat av kreatören Fredrik Sträng, men moaierna av Håkan Sanchis och Anna Johansen, samt kollegor.

Om filmen

Under den tidiga polynesiska bosättningen på Påskön så använde invånare naturen omsorgsfullt i kombination med att hålla befolkningen i schack för deras framgång, men senare på bekostnad av att nästan utplåna deras skog. Under minst 30 000 år före människans ankomst tornade sig i stället en subtropisk skog av träd buskar, örter, ormbunkar och gräs; innan ön blev ett experiment för mänsklig uppfinningsrikedom och överlevnad på begränsade resurser.

Vi frågar oss, vad tänkte de när det sista trädet föll på Påskön? Bara för att vi kan terraforma en planet för att passa våra behov ger det oss rätten att diktera vilka växter, djur och naturliga delar i vår värld som får existera?

Trots nya antropologiska bevis som tyder på att Påsköns kollaps främst berodde på kontakt med västvärlden, kretsar den fortfarande av kylig alarmism. Påskön är jorden sedd i miniatyr. I dag möter en växande befolkning återigen minskande resurser. Vi har heller inte någon emigrationsventil eftersom alla mänskliga samhällen är sammanlänkade med internationella transporter. Vi kan inte fly ut i rymden mer än att Påsköborna kunde fly ut i havet. Om vi ​​fortsätter att följa vår nuvarande kurs kommer vi att ha uttömt världens fiskebestånd, tropiska regnskogar, fossila bränslen och mycket av vår jord inom bara några generationer.

Påskön hade inga böcker och historier om andra dödsdömda samhällen, men mot omöjliga odds lyckades de överleva i århundraden. Till skillnad från Påsköborna har vi kunskap om det förflutna – information som kan rädda oss, men kommer vi att använda den?